Shop til you drop...

Hjälp!

Vi lider av SPSS - severe postal shopping syndrome...en riktig "Dr House"-sjukdom! Dess symptom är bl a: högt blodtryck, forcerat tal med det typiska prutandet vad som än diskuteras, en sjuklig fixering vid märkeskopior typ Louis Vuitton, Ralph Lauren, Tommy Hillfiger, outsäglig lyckoeufori med sluddrigt tal där den smittade rabblar om sina fynd och lyckan över att ha prutat ner en Rolexkopia från 700 till 120 yuen (dvs lika mycket i sv kronor) samt en omisskänlig skarp lukt som uppkommer då den sjuke bevistat de shoppingcentrum där smittan sprids....

Vi har varit i det riktiga Kina idag, i en vad jag trodde liten stad som heter Shenzhen, men som vår "guide" Lisa berättade är bebodd av lika mycket folk som Hong Kong, dvs 7 miljoner! Där finns det ett enormt shoppingcenter med 6 våningar FULLT AV GREJER. I varje liten affär arbetade det ca 10 personer och alla kastade de sig över en med sitt "missi, missi come look, good price for you..." etc. I början blev man helt vimmelkantig av alla saker, och säljarnas gå på stil, som var väldigt uttröttande, men efter ett tag var man igång och prutade!

Men, å andra sidan, vi var inte nådiga med våra skambud! Stackars dem som skulleförsörja sig på att kränga pärlor eller vad helst det var vi ville köpa! De grät nästan efter en hård förhandling, (- men å andra sidan kanske de började på ett för dem komiskt högt läge oxå, vem vet?...)

Vi handlade så vi tillslut nästan stupade, och det fanns inte så mycket som ett "fikaställe" i hela "mallet", - man skulle haft intravenös näringstillförsel...(Kanske något att lansera för de riktiga shoppingproffsen?) Euforiska åkte vi tillslut hem med alla våra kassar och pinaler tillslut...Mycket presenter blev det! (Man kan ge sig själv presenter!)

Köpcentret i Shenzhen i Folkrepubliken Kina

Vätskedepå efter en tuff dag med inventering av våra hårt nerprutade fynd...

Vi hade med oss Saras kompis Lisa, som är kines. Hon var en glad tjej som väntade sitt andra barn, och när vi satt på tunnelbanan pratade vi och skrattade så mycket att vi missade att gå av.
Och precis innan blev Nisse och jag kvar på perrongen när de andra hoppade på tåget då dörrarna skulle stängas. Och när dörrarna stängs så stängs dem - no mercy. Det var bara att vänta på nästa tåg som kom en minut senare och så kunde vi förenas med de andra vid nästa station. Jättefint tunnelbane system, mycket välorganiserat, som allt annat i Hong Kong.

Tunnelbanevagnarna är oändligt låååånga...


TV i vagnarna, här verkar dock ingen vara särslikt intresserad....

Det var en ingen liten apparat att komma in i Folkrepubliken... Först skulle vi skriva ut oss ur Hong Kong ( - ett formulär) sedan skulle vi skriva in oss (ett till formulär) sedan köa för att söka visum, lämna in ansökan, vänta på bekräftelse, betala visumet - och sedan var det klart att gå över bron som förenade Hong Kong och Kina!

På hemvägen samma procedur fast omväånt och utan visum förstås. Skriva ut sig ur Kina, köer hit och dit, passkontroller, och så skriva in sig i Hong Kong...Puh! Totalt 4 formulär med alla uppgifter om oss, och alla tänkbara sifferserier...

Trötta men lyckliga ramlade vi in genom dörrarna "hemma". Vi orkade inte fixa mat så vi bara åt nudlar. Sara, som varit ifrån Love för första gången på 3 månader, var färdig att gå och väcka honom av längtan. Vi somnade tidigt, jag orkade inte ens blogga!

Anna